Låt oss anta att allt går bra.

Arbetslivsdebatten, särskilt när det gäller utbyggnaden av lokala förhandlingsmöjligheter, har den senaste tiden framför allt förts genom hotbilder – till och med dystopi. Det finns dock inga bevis för att hoten har förverkligats. Jag tror personligen att det är mer troligt att utvecklingen blir positiv med reformerna.

Finland behöver för närvarande två saker mer än någonsin: 1) företagsinvesteringar och entreprenörers vilja att växa sina företag, och 2) jobb skapade inom den privata sektorn.

Investeringar och önskan om tillväxt främjas i första hand genom att säkerställa företagens förmåga att investera och ta risker genom skattelösningar och förutsägbar reglering. Den risk som en företagare tar måste balanseras av möjligheten att lyckas, annars är det lättare att lämna riskfyllda utvecklingsåtgärder ogrundade.

Utöver den tidigare nämnda viljan att ta risker och växa, påverkas anställningsviljan också starkt av hur arbetsmarknaden fungerar. Om risken för anställning är rimlig är det lättare att fatta beslut om att anställa personer. Särskilt i små företag som sysselsätter ett fåtal personer skulle det finnas en önskan om att anställa folk, men om stelheten i anställningen är överdriven är det lättare att inte anställa. Detta hindrar tillväxt, investeringar och Finlands skatteintäkter. Detta har också varit verkligheten alltför länge.

Verkligheten stödjer inte hotbilderna

Särskilt när det gäller lokala överenskommelser har den offentliga debatten i hög grad byggt på hotbilder om vad som kunde förväntas i värsta fall. Det sägs att arbetsgivaren dikterar arbetsvillkoren och lönenivåerna på arbetsplatsen. Studier eller undersökningar stödjer inte förverkligandet av sådana hotbilder.

Om företag i större utsträckning än vad som nu är möjligt – inklusive små företag som sysselsätter färre än 10 personer, som står för 95,5 procent av alla företag –, utöver befintliga skyldigheter, även skulle kunna utnyttja befintlig flexibilitet, skulle det främja företagens möjligheter att verka på lika villkor med varandra, anställa människor och växa. Detta skulle vara av enorm betydelse för Finland.

Att utvidga lokala förhandlingar skulle absolut inte leda till kaos på arbetsmarknaden, eftersom förhandlingsgrunden fortfarande skulle vara de kollektivavtal som fackförbunden gör. Och vad som är ännu viktigare, i små företag är de anställdas ställning redan stark som standard, eftersom entreprenören inte vill förlora några skickliga och motiverade yrkesmän. Att hitta nya proffs tar tid och är dyrt. Det är därför bättre att säkerställa hållbarheten hos befintliga.

Att värna om arbetsgemenskapernas välmående återspeglas också år efter år, till exempel i resultaten från Arbets- och näringsministeriets arbetsvillkorsbarometer: arbetsvillkor, öppenhet och ömsesidigt förtroende för små företag är på en hög nivå. Sjunkande åldersgrupper och pensionsavgångar både i Finland och internationellt kommer att fortsätta att säkerställa att behovet av att ta hand om befintlig personals välbefinnande och motivation, både ekonomiskt och arbetsvillkor, bara blir starkare.

Bredare möjligheter till avtal är ett vanligt önskemål

Genom att öka arbetsplatsspecifika förhandlingsmöjligheter kommer anställda och arbetsgivare att bättre kunna utnyttja den kompetens som finns på arbetsplatsen vad gäller arbetsuppgifter och arbetsbeskrivningar.

Arbetsplatsspecifika lösningar ger företag bättre möjligheter att konkurrera om duktiga personer vad gäller meningsfulla arbetsuppgifter, arbetstider strukturerade efter medarbetarens önskemål och lön. Det är bra att notera att lönerna till och med kan öka i takt med att möjligheterna till förhandling ökar. Detta resultat har redovisats i olika undersökningar genom åren och så har det också skett i verkligheten, till exempel inom skogsindustrin och mjukvarusektorn där faktiska resultat från företagsspecifika avtal har funnits.

Det har också diskuterats mycket om hur man ska övervaka genomförandet av rättvisa arbetsvillkor. Det ligger givetvis i allas intresse att olämplig eller till och med illegal verksamhet på arbetsmarknaden utrotas. I denna mening kommer allmänhetens intresse från både media och arbetsorganisationer säkerligen att hålla tillsynen på en mycket nära nivå.

Reglering har aldrig kunnat hindra enskilda att agera i strid med lagar eller avtal. Stelheter har därför begränsat möjligheterna för de allra flesta som samvetsgrant följer lagar och spelregler för att skapa goda arbetsgemenskaper och ett bättre arbetsliv.

Det är också klart att om en utvidgning av avtalsmöjligheterna till att även gälla oorganiserade företag skulle leda till en oönskad utveckling, skulle lagstiftaren och arbetsmarknadens organisationer säkerligen reagera snabbt på detta.

Jag tror personligen att genom att göra arbetslivets strukturer någorlunda flexibla uppnås goda resultat ur både arbetstagares och arbetsgivares perspektiv. Företag vill ha de bästa och mest motiverade medarbetarna och medarbetarna vill göra sitt jobb bra och med engagemang. Livet på jobbet handlar inte om ständig konfrontation, utan om genuint samarbete mot ett gemensamt mål.

Organisationernas roll kommer att förbli stark i framtiden

Jag tror inte heller att arbetarorganisationer kommer att förlora sin betydelse i och med att lokala förhandlingar utökas. Även om möjligheterna till arbetsplatsförhandlingar utökas kommer det att ske inom ramen för befintliga kollektivavtal, det vill säga de som förhandlas fram av fackförbund.

Spelreglerna i arbetslivet kommer säkerligen även fortsättningsvis att skapas med hjälp av arbetsgivar- och arbetstagarrepresentanternas expertis. Organisationernas roll i detta kommer inte att försvagas. Förhoppningsvis kommer förarbetena att ta hänsyn till de förändringar som sker i arbetslivet och samhället, såsom ökningen av antalet små arbetsgivare och företagande, i framtiden.

Det är också tydligt att lokala överenskommelser kommer att göras i ett stort antal företag med hjälp av befintliga avtalsmallar, vilket innebär att även fackförbundens roll kommer att finnas kvar här. Medarbetarna kommer säkerligen även fortsättningsvis att vilja ha stöd, råd och hjälp i frågor som rör arbetslivet, så organisationers roll eller ställning i detta avseende bör inte förändras.

Så kanske framtiden eller förändringen av arbetslivet inte ska ses enbart genom bilder av hot. Kanske behöver den förändrade världen och arbetslivet lösningar som gör reformförhandlingar, men som inte omintetgör det arbete som har gjorts de senaste decennierna. Kanske skulle det vara bra att komma ihåg uttalandet av den avlidne presidenten Mauno Koivisto: "Om vi ​​inte vet säkert hur saker och ting kommer att bli, låt oss anta att allt kommer att gå bra."

Petri Salminen
Författaren är ordförande för Finlands Företagares Riksförbund