Avtal och rättigheter

En privatperson med rättskapacitet kan välja om han själv ska ingå avtal eller att bemyndiga ett ombud att göra det. En juridisk person, såsom aktiebolag, kommanditbolag eller kommanditbolag, ska alltid agera genom sina ombud. Rätten att ingå ett bindande avtal för ett företag grundar sig antingen på lagstadgad representationsrätt (till exempel vd och styrelse i ett aktiebolag) eller på auktorisation. Ett juridiskt ombuds behörighet baseras på deras status. Vid auktorisation krävs huvudmannens frivilliga viljeyttrande för att agenturförhållandet ska uppstå.

Bolaget representeras av styrelsen. Om olet företagn VD också du har Kvalifikationen representerar företaget, men denna behörighet är begränsad till att sköta den dagliga administrationen. I bolagsordningen kan föreskrivas att styrelsens ordförande, annan styrelseledamot, ensam eller tillsammans, eller verkställande direktören har rätt att företräda bolaget i kraft av sin befattning. En sådan representationsrätt grundar sig på personens ställning och är oberoende av personen. I bolagsordningen kan även föreskrivas att styrelsen har rätt att upplåta representationsrätt åt vissa namngivna personer. Bolaget kan även företrädas av ombud eller kommersiell fullmakt, d.v.s. prokurator, under.  

I ett kommanditbolag har varje bolagsman och i kommanditbolag varje kommanditbolag laglig rätt att ensam företräda bolaget och att ingå avtal som är bindande för andra bolagsmän i frågor inom bolagets verksamhet.  

Parterna kan avvika från denna allmänna regel genom ömsesidig överenskommelse. Även inskränkningar i representation som inte är införda i handelsregistret är bindande för bolagets avtalspart om denne känt till de begränsningar som beslutats mellan delägarna.  

Om åtgärden inte ligger inom företagets verksamhetsområde ska en överenskommelse träffas. att utföra en rättshandling inhämta samtycke från alla partners. En tyst bolagsman har inte representationsbefogenhet i ett kommanditbolag utan separat auktorisation. Om ett handelsbolag har en verkställande direktör som inte är delägare har denne rätt att företräda bolaget i aktuella ärenden. 

Utöver lagstadgad representation kan rätten att företräda företaget grundas på uttrycklig fullmakt eller fullmakt. Bemyndigande avser en avsiktsuttryck, på vilken den bemyndigande parten blir part i ett avtal med en tredje part. Bemyndigandet att agera för bolagets räkning kan meddelas av styrelsen, verkställande direktören eller annan företrädare för bolaget inom ramen för deras egen kompetens. En tredje part kan avgöra om sin avtalspartners företrädare är behörig baserat på fullmakten, ett uttalande från huvudmannen eller huvudmannens status. Dessutom kan auktorisationen baseras på ett meddelande från huvudmannen till den behöriga personen. Den auktoriserade parten kan när som helst återkalla auktorisationen.

En fullmakt är en kommersiell fullmakt som kan utfärdas av en i handelsregistret registrerad verksamhet. I ett aktiebolag är det bara styrelsen som kan utfärda fullmakt, medan det i ett handelsbolag krävs ett gemensamt beslut av alla delägare (dock inte av en tyst delägare).

Åklagaren får agera på uppdrag av huvudmannen och skriva detta företagsnamn. Prokurator får dock utan särskilt bemyndigande inte överlåta huvudmannens fastighets- eller tomträtt eller ansöka om inteckning i dessa. Om så önskas kan företrädarrätten för en prokurist inskränkas så att han eller hon har rätt att företräda företaget tillsammans med en eller flera prokurister eller annan företagsföreträdare. Fullmakten kan föras in i handelsregistret eller den kan utfärdas på annat bevismässigt sätt.

Det är lämpligt att vid behov verifiera representationsrätten för avtalspartens företrädare från handelsregisterutdraget, eftersom företrädarens bristande kvalifikationer kan leda till att det ingångna avtalet inte blir bindande för företaget. Det kan också vara bra att förtydliga begränsningarna i rätten till ombud. Värt att notera är att VD inte kan ingå ett bindande avtal i ett avtal som inte ingår i bolagets löpande förvaltning utan beslut eller bemyndigande från styrelsen.

Ett avtal ingås när ett godtagbart svar på anbudet har givits, avtalet har undertecknats eller avtalet på annat sätt kan anses avslutat. Den erbjudande-svarsmekanism som föreskrivs i Rättstransaktionslagen är relevant till exempel när det råder osäkerhet mellan parterna om ett bindande avtal överhuvudtaget har träffats. Ett erbjudande är bindande för budgivaren till dess innehåll såsom det lämnas. Ett avtal ingås när ett godtagbart svar på erbjudandet erhållits. Men för att ett bindande avtal ska kunna bildas måste svaret motsvara innehållet i erbjudandet och komma i tid.

Om budgivaren har uppgett erbjudandets giltighetstid, och budtagaren svarar på det efter tidsfristen, eller om budtagaren ändrar innehållet i det ursprungliga erbjudandet för att göra det oansvarigt, till exempel med hänsyn till pris, bildas inget avtal. Mottagaren av erbjudandet anses ha lämnat ett nytt erbjudande. I detta fall ingås ett avtal endast om den ursprungliga budgivaren accepterar det ändrade erbjudandet i befintligt skick. Det bör här noteras att anbudsförfrågan inte har någon principiell verkan.

Utgångspunkten för avtalsrätten är principen om avtals bindande karaktär: när ett avtal väl har ingåtts är det i allmänhet inte längre möjligt att frånträda det. Ett bindande erbjudande eller svar får dock återkallas utan påföljd om det återkallas innan eller senast samtidigt som motparten har hunnit förstå erbjudandet eller svaret, och innan erbjudandet eller svaret har haft ett avgörande inflytande på dess agerande. Frågan om när ett erbjudande eller ett svar har haft ett avgörande inflytande på motpartens agerande kan endast avgöras från fall till fall. Konsumenter har ångerrätt i vissa i lag angivna situationer, såsom distansförsäljning, medan näringsidkare inte har en sådan generell ångerrätt enligt lag.

Innehållet i avtalet är bindande för båda parter och ändringar i avtalet kräver vanligtvis båda parters samtycke. Detta gäller även muntliga överenskommelser.

Entreprenörer upplever ofta osäkerhet i en situation där vissa villkor har överenskommits per telefon eller på annat sätt muntligt, men senare har motparten skickat skriftliga villkor som skiljer sig från vad som överenskommits muntligt.

I princip finns det en enkel lösning på problemet: kontraktet skapades enligt överenskommelse muntligen, och eventuella villkor som skickas i efterhand blir inte en del av kontraktet.

Orderbekräftelsen och övriga allmänna avtalsvillkor bör alltid omedelbart läsas noggrant, och i ovannämnda situation bör företagaren utan onödigt dröjsmål skriftligen klaga till sin avtalspartner, till exempel via e-post, att han inte accepterar de villkor som lämnats senare som en del av avtalet. Huvudinnehållet i de muntligt överenskomna villkoren bör anges i samma klagomålsdokument.

Ofta, innan det egentliga avtalet ingås, klargör parterna förutsättningarna för att ingå ett ömsesidigt tillfredsställande avtal genom förhandling. Att förhandla om ett avtal skapar i sig inte en skyldighet att säga upp avtalet (förhandlingsfrihet), och det skapar inte heller ansvar för kostnader som den andra parten ådrar sig (förhandlingsrisk). En överenskommelse skapas i princip först mellan förhandlingsparterna när ett godtagbart svar erhålls på det lämnade erbjudandet. Den förhandlande parten kan vägra att säga upp avtalet utan konsekvenser, om inte annat avtalats.

Om motparten gör sig skyldig till oetiskt eller på annat sätt olämpligt förhandlingsbeteende kan dock ersättning för de kostnader som uppkommit under förhandlingarna krävas för den skadelidande. En skadeståndsskyldighet kan till exempel uppstå i ett fall då motparten från början inte haft en reell avsikt att säga upp avtalet utan endast sökt få fram en kostnadsuppskattning för projektet. Att lämna vilseledande information eller fortsätta förhandlingar utan avsikt att sluta ett avtal kan också medföra ansvar för förhandlingskostnader.

Innan själva kontraktet ingås kan parterna upprätta olika överenskommelser om förhandlingsfasen. Att upprätta avtal under förhandlingsskedet kan vara lämpligt, till exempel när parterna behöver vidta åtgärder som förorsakar kostnader under beredningsfasen och vill minska risken i samband med detta.

Att uttryckligen komma överens om fördelningen av förhandlingskostnaderna, de formella kraven för ett bindande huvudavtal och skyddet av affärs- och företagshemligheter är ett bra sätt att hantera ansvars- och kostnadsrisker vid förhandling av ett kontrakt med betydande ekonomiskt värde. De åsikter som uttrycks i förhandlingar och grova översikter av avtalsvillkoren kan antecknas i förhandlingsprotokollet eller en avsiktsförklaring, även om det inte finns någon önskan att engagera sig i projektet ännu. Parterna kan också komma överens om en förhandlingsvapenvila (exklusivitet) så att medan förhandlingarna fortsätter kan samma avtal inte förhandlas fram med andra kandidater.

En avsiktsförklaring (letter of intent, memorandum of understanding) hänvisar till ett dokument som upprättats under avtalsförhandlingar, som registrerar det samförstånd som hittills nåtts i förhandlingarna mellan parterna och hur de kommer att gå tillväga i öppna frågor. En avsiktsförklaring är inte ett slutligt avtal, och det förpliktar i princip inte parterna att ingå ett huvudavtal.

En avsiktsförklaring kan dock även innehålla bindande överenskommelser, till exempel en förhandlad fred. För att undvika oklarheter brukar man i en avsiktsförklaring komma överens om att varje förhandlingspart bär sina egna kostnadsrisker relaterade till förhandlingarna och att ingen av parterna ännu har förbundit sig till ett slutligt avtal. Titeln på ett dokument är dock sekundärt till dess innehåll. Därför kan en handling som betecknas som en avsiktsförklaring senare betraktas som ett preliminärt avtal om dess innehåll tyder på att ett åtagande att ingå huvudavtalet redan har gjorts.

Den bindande kraften för ett förkontrakt (preliminärt kontrakt) är avsevärt högre än för en avsiktsförklaring. Det är i fråga om bindande kraft jämförbart med ett vanligt avtal.

Preliminära avtal används när parterna ännu inte kommit överens om alla detaljer i avtalet men är redo att förbinda sig till avtalet. Parterna förbinder sig genom förhandsavtal att vid ett senare tillfälle ingå huvudavtalet utifrån de frågor som avtalats i föravtalet.

Ett föravtal kan också upprättas som ett villkorsavtal: skyldigheten att ingå huvudavtalet upphör om exempelvis konkurrensmyndigheten hindrar avtalets fullgörande eller den finansiering som avtalet kräver inte kan ordnas. Ett förhandsavtal har samma formkrav enligt lag som själva huvudavtalet, till exempel vid en fastighetsaffär.

Avtals bindande karaktär i förhandlingsfasen varierar. Rättsverkningarna av ett avtal beror i första hand på vad som är överenskommet i dem. Som avtalstyper är avsiktsförklaringen och det preliminära avtalet fastställt i praktiken och ger en indikation på graden av bindning, men innehållet i dokumentet avgör i slutändan kontraktsinstrumentets bindande karaktär. För att undvika juridiska oklarheter skulle det vara en bra idé att uttryckligen ange i dokumentet om det är icke-bindande eller den avsedda bindningsgraden. Dessutom rekommenderas att man kommer överens om avtalets giltighet under förhandlingsfasen och om utträde ur det.

Det är vanligt att säljaren ger eller på annat sätt överlämnar till köparen en handling benämnd till exempel ”servicevillkorsavtal”, ”allmänna tjänstevillkor” eller ”allmänna villkor”. Detta är standardvillkoren i avtalet. I praktiken kan standardvillkoren vara mycket olika och av olika omfattning.

Villkoren kan upprättas i en avtalshandling, på en separat blankett, eller så kan de hållas synliga i lokalerna och på webbplatsen för den som har upprättat villkoren. Gemensamt för alla standardvillkor är dock att de i förväg har förberetts för användning i flera avtalsförhållanden. Standardvillkor är vanligtvis utformade ensidigt av säljaren och tar inte hänsyn till den andra partens särskilda behov. Otydliga avtalsvillkor tolkas dock till nackdel för den som upprättar standardkontraktet.

I avtalstvister mellan företag uppkommer ofta frågan om standardvillkor har trätt i kraft i avtalsförhållandet. Standardvillkor blir i princip inte en del av kontraktet om de inte ingår i kontraktshandlingen eller inte är korrekt hänvisade till. Bevisbördan ligger på den som åberopar standardvillkoren. Det räcker att motparten har getts möjlighet att sätta sig in i villkoren innan avtalet ingås.

Den konkreta möjligheten att sätta sig in i villkoren kan frångås om det av praktiska skäl relaterade till sättet att ingå avtalet skulle vara svårt att presentera villkoren för motparten. Exempelvis kommer initiativet till att sluta ett avtal per telefon eller annars ligger det i parternas intresse att avtalet träder i kraft snabbt. I detta fall kan det anses tillräckligt att köparen har möjlighet att sätta sig in i villkoren på säljarens hemsida eller på annat ändamålsenligt och effektivt sätt. I vissa fall kan villkoren vara tillämpliga baserat på branschvanor eller parternas tidigare avtalspraxis.

Ett enskilt villkors bindande karaktär kan förhindras om det anses överraskande eller hård ur motpartens perspektiv, och ett sådant villkor inte har påpekats eller på annat sätt framhållits ordentligt innan avtalet ingicks. Ett typiskt betungande villkor begränsar avsevärt den andra partens rättigheter eller ökar deras skyldigheter jämfört med den skönsmässiga lagstiftning som skulle gälla för avtalsförhållandet utan att villkoret existerade. Till exempel kan ansvarsbegränsningar vara denna typ av villkor. Ett tillstånds svårighetsgrad och överraskning kan också bero på inre spänningar i kontraktet om en viss klausul leder till ett oväntat resultat ur kontraktets perspektiv som helhet. För att uppfylla kravet på betoning måste information lämnas effektivt innan avtalet ingås, till exempel muntligt eller i tryckt form.

Under ett avtalsförhållande kan parterna vara oense om avtalets innehåll. Det kan finnas många potentiella tolkningsproblem. Oenigheten kan grunda sig på ett genuint missförstånd från den ena parten, eller så kan den andra parten vilja tolka ett oklart avtalsvillkor på ett sätt som är mer fördelaktigt för dem på grund av ändrade omständigheter eller andra faktorer. Det kan finnas oklarheter mellan parterna till exempel vad gäller vad som har kommit överens om möjligheten att säga upp avtalet.

I första hand tolkas avtalets innehåll på ett sätt som överensstämmer med parternas avsikt, det vill säga som överenskommits när avtalet slöts. Att bekräfta innehållet i avtalet kan dock vara svårt på grund av oenighet mellan parterna och bevisfrågor. I detta fall är syftet att bekräfta avtalets innehåll som en tolkning i enlighet med avtalets ordalydelse.

Tolkningskällor kan till exempel vara kontraktshandlingen, andra uttalanden från parterna, material relaterat till utarbetandet av kontraktet och diskussioner under avtalsförhandlingar. Betydelse kan också läggas vid parternas tidigare avtalspraxis och etablerade praxis inom en viss sektor.

Om avtalsparterna inte har kommit överens i någon fråga alls kan avtalet behöva kompletteras. Inom avtalsrätten är normer i grunden frivilliga, vilket innebär att avtal ofta kan avtalas annorlunda än vad lagen föreskriver.

Om något helt utelämnas från avtalet kommer lagens bestämmelser att användas för att komplettera avtalet. Avtalsrättsliga principer, såsom skälighetsprincipen, kan också användas för att fylla luckan i kontraktet. Om exempelvis ingen uppsägningstid har avtalats för ett avtal som gäller tills vidare, anses uppsägningstiden vara en skälig tid.